6
Ehuru fri från behagsjuka, tyckte likväl Julia att hennes
älskare nu dref sin sats något långt; men hon motsade
honom ej, kanhända af fruktan att vidröra en sträng, som
hennes känsla sade henne endast kunde frambringa missljud.
Julias förstånd prisades icke förgäfves — och hon
eftersträfvade icke att såsom fästmö utöfva ett välde, hvilket
hustru-titeln möjligen skulle indraga, och då mera känbart.
Kanske tänkte hon äfven, att hon ej för tidigt kunde tillämpa
skaldens visa ord:
En qvinnas tålamod kan aldrig gå för långt:
Det är ej mer, än mannen fullt hvar dag behöfver.
Några ögonblicks tystnad hade inträdt. Flickorna sydde förtvifladt. Auditören lät sin blick e som oftast fara öfver till några på ängen arbetande tjenstflickor, hvilka i sina hvita lintygsärmar, korta kjortlar och rikt nedhängande hårflätor sågo rätt ”pittoreska” ut, der de emellanåt hvilade sig mot de nyhvälfda hö-stackarne. Landskamrern, mindre konnässör af det sköna, smuttade ur sitt punschglas, medan han roade sig att afteckna Wilhelms stora dogg. Innan ännu någon återtagit ämnet eller börjat ett nytt, öppnades salsdörren, och professorskan M . . ., en värdig och intagande fru, kom ut på förstugbron och nickade vänligt åt de unga. På hennes läppar låg ett leende, fullt af godhet, hvilket öppet tolkade hennes glädje och stolthet vid åsynen af den vackra gruppen.
”Ack, hvad mamma kom lägligt!” utbrast Rosa. ”Mamma skall säga oss hvilken som är mest orimlig i sina satser, Wilhelm eller Leopold, och hvem som har största skälet att frukta deras öfverdrift, Julia eller jag?”
”Förträffligt, min lilla fästmö!” ropade Wilhelm glädtigt. ”En säkrare domare kunna vi icke få.” Han sprang upp och drog en ländstol från salen ut under tältet, förde artigt sin blifvande svärmor på hennes plats, hvarefter han återvände till sin egen, med förfrågan till de öfrige hvilkendera borde framställa anklagelsepunkterna.
”Jag, naturligtvis!” menade Rosa, antagande ett högtidligt allvar. ”Var det icke jag, min herre, som först
