7
väckte frågan om en dom? Och jag hoppas att inga röster opponera sig mot min sjelfvalda värdighet!”
Som en allmän tystnad tillkännagaf att valet gillades, uppsteg Rosa och öppnade sessionen med följande fråga:
”Huldaste moder och domarinna, du, som af egen erfarenhet vet hvad vi tids nog få veta, äro en mans ord och löften att bygga på?”
”En ganska kinkig fråga att besvara, mitt barn!” genmälte professorskan muntert. ”Männerna, så vidt jag förmått bedöma dem, äro af minst tjuge särskilta klasser. Men då jag icke nu kan uppräkna dem alla, vill jag endast nämna ett par. Den första — och den är mycket vanlig — utgöres af en komposition, der eld och vatten ständigt ligga i strid med hvarandra och vexelvis behålla öfverväldet. Är nu förhållandet att sålunda komponerade männers ord och löften blifvit afgifna under brännperioden — jag menar när deras fantasi tagit för stark fart — då har man skäl att befara det elden i dessa löften förtär sig sjelf; men afgifvas de åter under en tid, som kring lynnet skapar fukt och dimma, då äro de redan i sig sjelfva så vattenaktiga att de upplösa sig, utan att man märker huru det sker.”
”Godt, mamma lilla! Men den andra klassen?”
”Den andra, min dotter, är helt annorlunda. Elden hos dessa Adams söner är modererad af förståndet, som alltid ingår i det hela. De män, som tillhöra denna klass, tillåta icke fantasien göra så vidlyftiga utflykter, att någon vattenperiod kommer efter. Lugn och kraft utmärka dem, deras ord och handlingar äro liktydiga; och på deras löften kan en qvinna tryggt bygga.”
”Hm!” sade Rosa, begrundande, och drog med den lilla handen vårdslöst ut de väl krusade lockarne. ”Jag är ej så alldeles säker på, att jag kan räkna Wilhelm till sista klassen.”
”Låt höra anklagelsen!” inföll modren leende.
”Jo, mamma, han påstår att han älskar mig mera än sig sjelf, att inga slags förhållanden förmå ändra hans tänkesätt, emedan han älskar mig omätligt — för både tid och evighet.”
