123
luggsliten hatt, guldur, med vidhängande svart sidenband och nyckel af stål: deruti bestod alltsammans.
Man letade förgäfves efter något spår till ordenstecken på hjeltens från Republikens tider fria bröst.
Moreau’s sätt att vara passade fullkomligt till hans anspråkslösa drägt: ingenting utmärkt, hvarken frånstötande eller intagande. Allvarsamt, höfligt, men kallt, besvarade han allas helsningar, allas vördnadsbetygelser och syntes föga bekymra sig om att folkskaran fanns der blott för hans skull. Så vidt man kan dömma af den stund, jag hade tillfälle se honom i dag, måste hans väsende vara särdeles lugnt och allvarligt; ty för leende tycktes hans läppar ej danade.
Han gick ned på Helsingborgs brygga, lät gifva sig en tub och beskådade genom den länge danska kusten, medan han gjorde en och annan strategisk anmärkning, for den händelse att Sundet blefve krigets skådeplats.
När Generalen vände tillbaka att sätta sig i resvagnen, begärdes företräde af en korporal vid den fördelning af konungens eget värfvade regemente, som var anställd till hedersvakt hos Moreau, och som för honom gick i gevär. Korporalen, som hette Rinaldi, hade tillförene tjent under Moreaus befäl; och denne lofvade nu att draga försorg om hans framtid.
Hjelten kom från Amerika, hade tagit vägen öfver Götheborg och var stadd på resan till de förbundna härarne i Tyskland. Sveriges utkorade Kronprins, frihetens Riddare, han också, innan verldshändelserna kastat honom på öfversta trappsteget till en thron, hade skrifvit till Republikens fordne öfverbefälhafvare vid Rhen: ”Er ankomst hit till Tyskland anser jag lika fördelaktig, som en förstärkning af 100,000 man.” — Det var mot Frankrike Moreau och Bernadotte nu förenade sina segervanda svärd! . . . . .
