KARIN DE LA GARDIE.[1]
Hunne- och Halleberg upplyfta sig, liksom tvenne borgar uppmurade af naturens egen hand, mot Wenerns vågor. Den öfversvämmande sjön skulle härja det låga slättlandet, om ej dessa höga murar bildade ett fast värn, mot hvars branta fot vågorna studsa tillbaka och, liksom förvirrade öfver detta motstånd, flyende söka ett utlopp genom Göta Elf.
Skönare utsigter än dessa väldiga, tvärbranta höjder erbjuda, öppnas på få ställen. Man ankommer till bergfoten af Hunneberg. En oräknelig mängd af hopstaplade granitblock, dem fordom en öfversvämning ditvältrat, eller hvilka nedrasat från de höga tinnarna, och nu, efter oberäkneliga tider, blifvit betäckta med mossa och beskuggas af tallar, som öfverallt framtränga mellan dem, bildar en vall, ett stöd, hvaröfver sjelfva berget lodrätt reser sin vägg. Bergväggen består af idel ofantliga basaltkolonner, hvilka här och der framträda fristående ur den öfriga massan.
Man känner sig betagen af häpnad och beundran, då man ser den valplats, der fordom mäktiga naturkrafter kämpade. Man står ibland ruinerna efter en strid, hvilken naturen sjelf höll, innan menniskoslägtet uppstått och börjat sina strider. Men äfven sedan menskligheten här bemäktigat sig sitt rike, naturen, hafva dock de fordna, kämpande andarna ej alldeles utdött. Ännu nedslungas stundom ofantliga klippstycken från höjden. Med ett förfärligt brak, som uppfyller de närboende med fasa, nedrycker en klyftmassa sina tallar och störtar sig i djupet, så att jorden bäfvar rundtomkring.
- ↑ Ur ett större arbete.
