Sida:Nordstjernan1843.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

132

[1]hvilka den höggrefliga familjen med sitt talrika följe nalkades. Vid sjelfva randen af berget, der praktfulla tält voro uppslagna, väntade skaran af jägare, hundar, hästar och allt som tillhörde ett så förnämt skådespel, som det nu tillämnade.

En jagt, sådan Rikskansleren nu tillställt den, var ingalunda det för jägaren mödosamma arbete, hvarigenom en enskild skogsströfvare, försigtigt och med omtanke, måste uppsöka och besegra sitt vildbråd, utan en bullrande fest, ett slags vild utflygt af de eljest inom den stränga hofetiketten bundna förnäma till skogens hejdlösa fröjder. De eljest så ömtåliga fröknarna fingo här, i stället för de tvungna och regelbundna lektionerna i ridhuset för stallmästare, sträcka ut i det fria, åtföljda än af en byssespännare, än endast af en rask tärna, och än, om tillfället vore gynnande, alldeles ensamma.

Då Rikskanslerens mångbespända vagnar stannade vid tältgruppen, dit en flock nyfiken allmoge icke försummat att församla sig, ilade prydliga kammartjenare och livrébeklädda lakejer till fotstegen, för att lätta damernas och de förnäma herrarnes utstigande. En blick på de förnämsta af De la Garidieska familjen på den tiden! Främst ur sin vagn steg Rikskanslern sjelf, en reslig, ganska välmående man, med ett stort ansigte, fullt af värdighet, kanske stolthet. Så snart han kastat endast en flyktig blick omkring sig, liksom för att öfverse anordningarna, vände han om och räckte handen åt sin gemål, konungens faster, den ädla pfalzgrefvinnan Maria Euphrosyna. Ehuru hon nu var ett femtioårigt fruntimmer, i hvars drag och gestalt en med åren tilltagande fetma, hade lagt ett visst uttryck af långsamhet, blixtrade dock de lifliga ögonen ännu i oförminskad glans. Hon emottog sin gemåls artighet med en blick af på en gång belåtenhet och stolthet. Man kunde se, att furstinnan var van att emottaga artigheter äfven af de allraförnämsta och att grefven så införlifvat artigheter mot könet med sin föröfrigt höga värdighet, att han äfven mot sin gemål icke försummade den uppmärk-

  1. Någon rad verkar saknas överst på denna sida.