136
”Lilje heter jag här på orten,” var svaret. ”Jag
hoppas du icke reser förbi, ty den lilla gården der emellan
löfträden, den är mitt hem.”
”Jag har brådtom, Gustaf,” yttrade den andre. ”Du ser kurirbrickan: jag kommer från Hans Majestät sjelf, och mitt ärende gäller gamle Rikskansleren; hvar skall jag träffa honom? Han har skaffat ihop ett regemente friskyttar, som hans son skall anföra; men det är af nöden att han, ju förr ju heldre, rycker ut i fält. Det är egentligen, ty värr, icke hans svaga sida att skynda; obilligt vore det emedlerfid att misskänna hans goda vilja. Men du Gustaf, du kan väl ändå säga mig, hvarföre jag finner dig här?”
”Jag har behöft en tillflyktsort, Wilhelm,” svarade denne. ”Jag har öfverlefvat stormar sedan vi sist träffades, stormar i hvilka mitt inre lidit skeppsbrott. Det är med spillrorna af både min förmögenhet och mitt sinneslugn, som jag räddat mig hit. Jag köpte den lilla gården, som du ser härinvid. Medan jag ströfvar omkring i skog och mark för att söka sysselsättning åt milt oroliga sinne, vårdar min syster det lilla hemmet, der jag söker hvila, fast jag så sällan finner den.”
Öfver ryttarens solbrända ansigte ilade uttrycket af en djupare sinnesrörelse. ”Det är mycket,” sade han, ”som vi hehöfva talas vid om, men tiden tillåter det icke nu. På återvägen från Leckö, der jag likväl icke får dröja mer än på sin höjd en dag, besöker jag dig.”
Efter ett ögonblicks tvekan sade Gustaf: ”Knappast skulle jag tro, att du träffar Rikskanslern på Leckö. Om jag icke blifvit bedragen af bullret af en stor jagt på Hunneberg, så måste han, jemte de sina, just befinna sig deruppe på berget. Jag vill icke träffa honom; jag drager mig derföre undan.
”Du?” utropade ryttaren, med uttryck af den mest spända förvåning.
”Farväl, välkommen tillhaka!” svarade ynglingen, i det han sprang igenom grinden till sin lilla gård.
