135
la. Midt framför honom, tvärt öfver den knappt ett bösshåll breda sjön, stod emellan furarna ett litet tak, ett hjortstall, uppbygdt för de ädla djuren, i afsigt att der förse dem med föda under de tider af året, då djup snö betäcker deras vanliga bete. Nu stod likväl stallet tomt, men ynglingens blick undersökte med spänd uppmärksamhet dess närmaste omgifningar. Då intet lefvande väsende der var synligt, ställde han sig tyst invid stammen af en hög tall och öfverlemnade sig åt de hemliga drömmar, som för en väntandes själ öppna skådespelet af skiftande minnen och förhoppningar.
Solen hade ännu icke uppnått sin middagshöjd, då ynglingen väcktes ur sina drömmar af ett oväntadt hundskall långt borta djupt i skogen bakom sjön. Vid det lilla stallet visade sig i detsamma de smidiga formerna af en hjort, som med skyggande språng dansade bort emellan stammarna. I ögonblicket låg det säkra geväret vid ynglingens kind, och dödens rör pekade på det flyende rådjuret; men då ett förnyadt skall af flera hundar på en gång i detsamma lät höra sig, hejdade sig skytten och lyssnade. En hastig besinning förmådde honom att sänka geväret. Då i detsamma flera rådjur ilade förbi, jägarhorn hördes i fjerran och ljuden af en larmande jägarskara hunno hans öra; ilade han, sjelf flyende, såsom rådjuren, tillbaka till dalen, sprang utför vägen, som ledde ned från bergshöjden och ville gömma sig, liksom fruktande att ertappas på den förbjudna jagten. Men just på ett ställe, der vägen aftager till en liten gård, benämnd Lilla Skogen, kom en ryttare i fullt sporrsträck på vägen från Wenersborg. Kurirbrickan glänste på hans bröst, och smällarne af hans piska genljödo muntert mellan bergen.
Ynglingen hann icke springa undan, innan den ridande uppnått honom. Båda betraktade hvarandra med en blick af förvåning; ryttaren stannade, ett utrop hördes af ömsesidig igenkänning, och de räckte hvarandra händerna, helsande som gamla bekanta.
”Hvar i all verlden kommer du ifrån?” ropade kuriren. ”Det var oförmodadt att här få träffa Gustaf — — —”
