142
ra fördjupat sig i skogen. Det var en egen, besynnerlig tjusning, som hade bemäktigat sig den unga qvinnans sinne. Att åter en gång befinna sig ensam ute i den fria naturen var för henne en ovanlig känsla. Också, så snart bon hunnit så långt från sitt jagtsällskap, att bon icke mera hörde detsamma, öfverlemnade hon sig åt det nya nöjet utan tvekan. Den lätta bössan hade hon velat kasta bort, emedan den påminte henne, att hon icke var utan ett förföljande sällskap, men hon begagnade den att här och der skilja de sammanflätade qvistarna framför sitt ansigte, då hon framträngde emellan skogssnåren.
Just då hon vid ändan af den långa och smala Hallsjön, den enda sjö på Halleberg, skulle stiga öfver bäcken, som faller ut från densamma, och redan hade beträdt en spång, som var lagd öfver rännilen, varseblef hon en jägare, som stod midt framför henne. Det var en kraftfull yngling, som bar en helt annan drägt än den grefliga sviten.
Fröken studsade vid hans anblick, men då han icke rörde sig, utan endast tigande betraktade henne, fortsatte hon beslutsamt, ehuru under tilltagande hjertklappning, sina steg. Snart stod hon helt nära ynglingen och fästade på honom sällsamt glänsande blickar. Han var henne ingalunda obekant.
Efter en stunds ömsesidig tystnad, utbrast hon först: ”Gustaf!”
”Det var som om ljudet af hans namn elektriskt verkat på honom. Han kastade sitt jagtgevär ifrån sig och störtade emot henne. ”Ändtligen!” utropade han: ”Ändtligen, efter ett helt års väntan och förtviflan!”
Med en lätt böjning undvek hon den omfamning, till hvilken han ilat. En blekhet for öfver hennes drag, och hon sade: ”Kanske hade det varit bättre, att vi aldrig mer sett hvarandra. Men huru kunde jag ana, att du skulle finnas här!”
”Jag bor, under ett främmande, antaget namn, i den sköna dalen,” yttrade han. ”Alltsedan din fars bittra fö-
