143
rebråelser och din egen kallsinnighet, Karin, har jag dragit mig ur verlden. Jag vill dö ensam med min sorg.”
”Du har orätt. Gustaf!” afbröt hon honom. ”Du har tusenfaldt orätt. Hvarföre skall min Gustaf så plåga sig sjelf och mig? Vi hafva ju redan tagit ett evigt afsked af hvarandra. Det var hittert; men då vi göra det rätta, hvarföre skulle vi icke trösta oss, just med den känslan, att det dock var rätt?”
”Du talar så kallt om vår skilsmessa,” inföll han, ”som om den för dig vore en småsak allenast. Jag har icke ett sådant sinne, att jag kan lösslita mitt hjerta från den, som en gång vunnit det, utan att min själ blöder.”
”Gustaf! Säg icke så hårda ord!” bad hon. ”Behöfva vi icke båda styrka, och borde vi icke hellre uppmuntra hvarandra att fördraga hvad som likväl icke kan undvikas, än att tala om vår olycka med sådana ord? Du har ju lofvat mig att fördraga sorgen, som en man! Jag har gifvit min far det heliga löftet, att tigande lyda honom, så snart jag hunnit återfå mitt lugn.”
”Ha!” utfor ynglingen häftigt; ”det är derföre du är så kall emot mig! Du har beslutat att tillhöra en annan! Och jag, som trodde att ditt varma hjerta var trofast!”
Ett uttryck af strängt, blekt alfvar flög öfver frökens drag. ”Gustaf!” sade hon, ”du eger icke rätt att göra mig en enda förebråelse. Jag känner djupt, att jag icke förtjent någon sådan, och du känner sjelf huru orätt du gör dermed. Eller säg, Gustaf, har jag någonsin gifvit dig ett löfte?”
”Ditt hjerta har det!” svarade han. ”Du kan icke förneka, att du för mig har erkänt, att ditt hjerta tillhörde mig. Du har sagt, att min kärlek icke var obesvarad. Eller var det endast lögn, som låg på dina läppar, vid hvarje kyss? Var det endast ett skrymteri, att du älskade mig?”
”Har du då glömt, Gustaf?” utropade flickan. ”Äro
