146
Men mitt fria hjerta, min första ömhet har jag ju skänkt dig. Var nöjd, Gustaf! Begär icke af mig annat och mera, än jag kan och får gifva!”
”Obegripliga flicka!” sade han. ”Du talar om kärlek. Du säger att du älskar mig, och likväl — Karin! En sådan kärlek, som helt kallt kan förneka sig sjelf, som gifver sig med blotta orden, men icke eger en enda handling, som kan bestyrka orden, den förstår jag icke. Jag förkastar den. Vet du hur jag älskar?”
”Ja, jag vet det,” svarade hon. ”Men säg ändå huru du gör det. Ehuru jag fast beslutat att försaka, att underkasta mig mitt öde, skulle det likväl gläda mig att höra huru du älskar, Gustaf. Du skänker mitt hjerta en hemlig och underbar tillfredsställelse, om du förklarar det. Det är sista gången, det vet jag.”
”Välan, Karin,’’ återtog han. ”Jag skall säga dig det, ehuru besynnerligt det må tyckas. Skyll mig icke, att jag talar annat för dig, än mitt hjerta känner. Jag älskar dig alltså, Karin, ehuru du är så godt som en furstedotter, och jag endast sonen af en svensk skald. Jag älskar dig så, att jag icke ens kan fördraga den tanken, att du skulle tillhöra en annan, du må då utstyra denna tanke med så många granna ord om högre pligter, som du behagar.”
”Du älskar då mig icke för min, utan för din egen skull!” afbröt fröken. ”Sådan är icke min kärlek: Just for din egen skull, just för att kunna anse dig som den bästa och ädlaste menniska, derför vill jag också, att du skall ega kraften att försaka. Du inser sjelf alltförväl, att vi båda, med våra varma hjertan, måste underkasta oss den yttre verldens och nödvändighetens bud. Hvad frågar verlden efter, om vi lida? Men hvad vi sjelfve måste fråga efter, är att vi lida så, att vi utan blygsel kunna se hvarandra, och framträda, om det skulle gälla, inför hela verlden utan fruktan.”
”Det må visserligen vara beundransvärdt,” inföll han, ”att du, som qvinna är färdig, att böja dig för de yttre omständigheternas tvång. Men så är icke mannens art. Så
