Sida:Nordstjernan1843.djvu/165

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

147

känner icke jag kärleken. Derföre, Karin, är det mitt beslut att ifrån denna stund icke vika för någon yttre makt. Det är en underbar skickelse, som så oväntadt har fört oss tillsammans. Att du skulle så oförmodadt just komma till min ensliga fristad, att jag skulle träffa dig här, skiljd ifrån alla vittnen och förföljare: det är en tilldragelse, som jag uttyder såsom en vink af våra ödens herre. Jag skall begagna den. Från i dag skall du tillhöra mig.”

Den unga mannens kinder glödde, hans ögon lågade, och den tryckning, hvarmed han fasthöll hennes mjuka hand, hlef allt starkare. Men hon bleknade, och i de eljest stolta dragen uttryckte sig en tilltagande ångest. Hon darrade, då han till slut kastade sin arm kring hennes lif och sålunda med en älskande ynglings djerfva öfverlägsenhet fulländade hennes fångenskap.

”Vet, min älskade Karin,” fortfor han, ”jag känner detta berg, med alla dess sällsamma grottor och gångar, bättre än någon annan menniska på jorden. Följ mig! Jag skall föra dig till en plats, der hela verlden icke skall finna oss. Låt jägarskaran sedan söka oss! I en grotta med utsigt utåt Wenern, dit ingen mer än jag kan hitta, skola vi vänta, tilldess de förlorat allt hopp. De skola tro, att du för alltid försvunnit, och efter en tid, då de tröttnat att söka, begifva vi oss till min lilla gård, der vi må lefva ett lif endast för hvarandra. Ingen känner här mitt namn, och ingen heller ditt. Just här skall man också minst söka dig. Vårt lif skall blifva en ostörd sällhet. Min älskade —”

Hon sökte att göra sig lös från hans omfamning och afbröt hans ifriga tal. ”Du vet icke hvad du säger, Gustaf!” utropade hon! ”Det är en omöjlighet, som du föreslår och begär. Tror du, att vi skulle kunna undkomma deras efterspaningar? Kan du ens tänka dig, att icke hvarje klyfta skulle genomletas? Och huru länge skulle vi kunna vara gömda der? De skulle aldrig upphöra att söka och förfölja oss.”

”Jag fruktar dem icke,” utropade han. ”Vi äro