148
ju beväpnade, i värsta fall. Ingen lefvande varelse skall beträda grottans ingång, så länge vi äro derinne. Följ mig, min älskade!”
På hennes bleka kinder sväfvade ett leende. ”Min gode Gustaf,” suckade hon, ”du besinnar icke, att vi väl sjelfve också skulle dö der, om icke annorlunda, af hunger. Det vore väl en död, som du likväl icke ville utsätta mig för?”
Gustaf släppte henne icke ur den fästa omfamningen. Men det var en viss afkylande stolthet, som begynte vakna inom honom. Med ett bittert leende sade han: ”Du ser i sjelfva verket allt både lugnt och klart. Egentligen ville jag väl endast fresta: dig, ty nog inser också mitt förnuft omöjligheten att verkställa det vilda förslaget. Men jag måste tillstå det, Karin: din kalla förståndighet förfärar mig. Jag hade väl insett, att vårt oförmodade möte här skulle blifva vår sista afskedsstund; men jag väntade att den skulle blifva mera mild, mera ljuf i all sin bitterhet.”
Nu tårades flickans blickar. ”Gustaf!” utropade hon och tryckte sig närmare intill hans bröst: ”Gustaf! så ville jag se och finna dig. Mild och ljuf, som du säger! Så vill jag skiljas ifrån dig i en mild ach ljuf stund.”
”Men det var icke med mildhet och ljufhet, som min Karin kom mig till mötes!” yttrade han. ”Vill du söka din tröst öfver vår skilsmessa i stolthet och högre rang, då har jag misskänt dig. Men jag har haft rätt, ty i alla dina ord i dag ligger intet hjerta. O, att jag endast visste, att ditt hjerta vore mitt, tro mig, jag skulle då icke med ett enda bittert ord vilja öka skilsmessans smärta.”
Fröken fäste en häpen blick på honom. ”Det är då du, som velat pröfva mig!” utbrast hon.
”Ja,” svarade han. ”Så som du började vårt samtal fann jag genast en sanning, som skulle utgjort mitt lifs djupaste smärta, om jag icke redan känt och anat den förut. Jag vet och känner nu, Karin, din stora hemlig-
