Sida:Nordstjernan1843.djvu/168

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

150


Ett hånfullt leende sväfvade öfver hans läppar. Han svarade stolt: ”Så farväl då, Karin, du min ungdoms älskade! du som förut intog mitt unga hjerta, för att bedraga det på sina skönaste förhoppningar. Men midt i förebråelsen vill jag likväl, ehuru bittert det må kännas, taga med mig den sista afskedskyssen.”

Han kysste hastigt den ångestfulla, som i sin förvirring än öfverlemnade sig åt hans smekningar, än ville stöta honom tillbaka, sväfvande emellan fruktan för hans dröjsmål, och en känsla af återvaknande ömhet vid hans kyssar.

Men det tycktes som han föga aktat faran. Var det kanske, sedan kärleken sålunda gjort sina sista, bittra förklaringar, hämden, som eldade den förtörnade ynglingen? Han stod qvar och höll henne i sina armar. Från stränderna af den lugna insjön kunde gruppen af de båda älskande synas, och det svarta vattnet återspeglade deras gestalter i sitt djup.

Men hastigt skallade ett skott helt nära intill dem. Då först släppte Gustaf henne lös och fattade sitt gevär. ”Farväl, Karin!” utropade han ännu en gång. ”Frukta icke för mig! Hellre än att låta din fars betjening gripa mig och kasta mig i fängelse för den förbjudna jagten, skall jag kämpa med dem allesammans. Mitt gevär är säkert, och lefvande skall ingen taga mig.”

En mörk, slokande gran, ett hundraårigt mossigt mastträd, stod lutande öfver sjön med sin slutna massa. Vig och smidig, med geväret i handen, svingade sig ynglingen upp ibland de täta grenarne. För att der kunna upptäcka honom, måste man veta att han fanns der. Men han kunde öfverse allt omkring sig.

Knappt hade fröken Karin blifvit ensam, förrän hon, med klok besinning, också återtog sitt gevär, ordnade sin drägt och stod, såsom en helt lugn jägarinna vid stranden, helt nära det gamla trädet, som gömde hennes förtörnade vän. Besynnerligt förekom det henne, vid en flyktig tanke derpå, att hon och han just båda skulle beväpnade befin-