151
na sig inför hvarandra, liksom bevakade do hvarandra såsom fiender, i stället för ömma älskande.
Snart blåste jägarhornen sina signaler. Det var tillkännagifvandet, att man återfunnit fröken. De damer, som åtföljde jägarskaran, skyndade till henne, sedan de funnit en liten väg på hvilken de kunde komma fram igenom skogen. Hon helsade dem fryntligt, liksom ingenting hade förefallit, och snart stod hela den vackra gruppen, förundrande sig öfver den mörka bergsjöns sällsamma anblick.
Men helt oförmodadt för fröken red en skön, stolt riddare till hennes sida. Det var grefve Königsmark. Sedan han helsat, med det honom egna behag, sade han: ”Rikskanslern har just, genom denna tillställning skänkt mig den oskattbara lyckan att få återse fröken Karin. Jag vågade knappt hoppas det, ehuru det just var för att träffa fröken, som jag åtog mig att resa till Rikskansleren.”
Karin besvarade rodnande hans helsning. Hon vände sig så emot honom, att hon skulle vända ryggen åt den stora granen samt dölja sitt ansigte för de blickar, som hon väl visste derifrån följde hennes minsta rörelse. ”Grefven har således redan träffat min far?” frågade hon.
”Jag har det, min fröken,” återtog han med ett eget uttryck. ”Tillåt, mina damer!” tillade han med hög röst, att jag påminner er om att furstinnan dröjer här i grannskapet.”
”Ah! jag skall föra vår mor hit! Hon måste se den märkvärdiga sjön!” utropade fröken Ebba glädtigt. ”Följ mig! Jag möter henne.”
Alla damerna skyndade att följa henne, men grefven höll, med en på en gång vördnadsfull och bedjande åtbörd, fröken Karin tillbaka.
”Furstinnan är snart här,” sade han. ”Min tid är dyrbar, och jag ber derföre fröken Karin skänka mig de ögonblicken ensam.”
”Hon tvekade. En blick full af bekymmer och oro flög till det skuggfulla trädet, der i synnerhet en förfärlig skugga bevakade henne. ”Grefve Otto!” hviskade hon
