156
Hastigt som ett irrsken glänste
i Furstinnans unga barm
Skenet af en nyfödd tanke,
glimmande men icke varm.
Dubbelkronan, snillets, bördens,
såg hon, i ett gyllne sken,
På en ädel jungfrus hjessa,
”makalös” och himmelskt ren.
Ingen segrens lager lyser
så som denna krona dock,
Då dess diamanter stråla,
i en ungdomsfyllig lock.
Hastigt fattade hon pennan:
snabbt den djerfva handen skref
Till det stolta hjertats hjelte
ett beslutsamt, hemligt bref.
”Hjertat kan så lätt förändras,
evigt kronans glans består.
För sin egen drömda lycka,
hjertat mer ej klappa får.”
Så i djerfva, stolta drömmar,
sänkte drottningen sin själ,
Och för ärans kalla tjusning
offrade sitt hjertas väl.
Men just hennes djerfva offer,
hvarmed ärans glans hon vann,
Efterverlden som den största
fläck på hennes minne fann.
STOCKHOLM. HÖRBERGSKA BOKTRYCKERIET, 1843.
