10
den gladare sällskapstonens område. Jag är också nu egentligen stadd på upptäcktsresa efter min tillkommande hälft.”
”Och ifall någon af oss befunnes värdig att intaga bigtstolen,” yttrade Leopold,” torde vi få veta om ännu ingen skymt uppfattats af Engelfors’ blifvande herrskarinna?”
”Tyvärr skulle jag, i händelse af bigt, nödgas försäkra att, mig veterligt, mina ögon ännu icke skådat den hulda, som torde förleda mig att smaka på kunskapens frukt”.
”Hvad i Guds namn talar du om, min kära Reinhold?” frågade prostinnan litet nyfiken.
”Om det naturligaste ämne, som faller en ungkarl in, bästa tant, då han såsom jag sitter sida vid sida af idel trolofvadt folk . . . Men à propos, jag tror tant ännu icke berättat den sorgliga händelsen, vi hörde på Marks gästgifvaregård?”
”Kors, det har jag alldeles glömt — men det är gudnås ingen fröjdepost, då stället ligger så nära hit till Hillinge.”
”Hvarom är det?” var en allmän fråga.
”Ni skola straxt få höra. Men till en början, vet ni väl mitt herrskap att ni ha smittkopporna i socknen?”
”Nej, kära moster Ebba, vi ha icke varit i kyrkan på ett par söndagar och veta således icke om detta rykte, som vi dock lösligen hört, äger någon grund.”
”Gud låte er icke få allvarsammare budskap derom! Ryktet är alltför sant. På Mark, som vi lemnade för några timmar sedan, voro vi nästan ögonvittnen till en ganska bedröflig händelse. Dottern i huset var förlofvad med rika nämndemanssonen från Wik. I förra veckan insjuknade flickan i kopporna, och dog. Fästmannen, som under hennes sjukdom tycktes hafva lidit mycket, syntes till en början lugn; och man trodde att han nog skulle trösta sig, då han i dag på morgonen fans uppfluten vid qvarndammen: den stackars gossen hade dränkt sig; liket bars just öfver gården, då vi skulle sätta oss i vagnen. Det är ändå nog starkt att sörja på det sättet!”
”Det är som det bör vara!” utbrast auditören. ”Så
