9
”Se så, se så, flickor!” sade professorskan, som ännu
icke fått framkomma med sin välkomsthelsning. ”Låt nu
vackert moster Ebba draga andan! Vänd' er om — vi ha
ju mera främmande.” Och då nu professorskan och den
vördiga prostinnan H., hennes syster, omfamnades och
kystes, nego flickorna för en herre, hvars hela yttre hållning,
ja till och med bugning, annonserade en artig och hygglig
ung man — en man ur mammas andra klass.
”Min mans brorsson, brukspatron H.”, presenterade moster Ebba med stolt min. Professorskan föreställde sina tillkommande mågar, och så var bekantskapen inledd.
Sedan flickorna instufvat moster Ebbas mångfaldiga saker i gästkammarn, serverat thé och styrt till för aftonen, intogo de sina platser vid det lilla nu i salen inflyttade bordet, dit brukspatronen snart drog sin stol. Allt tycktes arta sig till harmoni. Endast moster Ebbas favorit-katt, som alltid åtnjöt förmånen att medfölja på resor, syntes fiendtligt sinnad, nb. mot auditörens stora dogg, mot hvilken han oupphörligt ljungade sina gnistrande blickar.
”Dina flickor äro rätt söta och hyggliga, kära Gustafva!” hviskade prostinnan sin syster i örat.
”De äro snälla och husliga”, svarade den moderliga blygsamheten.
”Ack, om min Elisabet fått lefva, så hade hon vid det här laget . . .”
”Att Wermland är en så utmärkt herrlig provins!” inföll Rosa, småleende åt den vältaliga beskrifning, som unga brukspatronen gjorde öfver sin hembygd. ”Nog vet jag att der är godt om jern och skog, men att det är sjelfvaste paradiset, har jag aldrig hört!”
”Jag har icke sagt att hela Wermland äger detta företräden. Men jag älskar mitt hem — och möjligtvis låg någon partiskhet i beskrifningen, ehuru, i mitt tycke, mitt vackra Engelforss är ett verkligt eden.”
”Hvaruti endast Eva saknas, för att göra illusionen fullkomlig?” inföll auditören.
”Alldeles!” log brukspatronen, som gerna ryckte inpå
