15
nig! Men for den händelse att hennes sköna utseende blefve förstördt, var han icke beredd på hvad han skulle göra. Ty en ful hustru — himlen bevare, hvad skulle han taga sig till med den, hela långa lifvet igenom? Det var rysligt att martera sig med tanken huru Rosas fina, fylliga kind, liljans och rosens hem, skulle förvandlas i en gropig, brunaktigt vattrad hud — o, till blotta föreställningen härom erfordrades en mer än mensklig styrka. Han fattades af det djupaste medlidande med sig sjelf: en så vanlottad hustru kunde ingenting vara för hans hjerta, nej, dermed blefve det förbi! Ingen menniska skulle fästa någon uppmärksamhet vid henne: inträdde hon med honom i ett sällskap, skulle man på sin höjd göra den anmärkningen att unga L. af ädelmod, för att uppfylla sin förut ingångna förbindelse, gift sig med den der olyckliga figuren. En dylik beundran vore likväl alltför dyrköpt, synnerligast som den snart skulle glömmas, men han deremot dagligen erinras om den boja, hvarmed han hlifvit fastsmidd.
Nedböjd under tyngden af dessa betraktelser, hvilka allt sedan olyckspostens ankomst plågat honom, brådskade icke auditören att uppnå dörren, der hans svärmor väntade.
Nyckeln vreds sakta om i låset; och nu stod Wilhelm i ett rum, hvars dunkla skymning, i förening med lukten från medikamenterna, förekom honom som ett hemskt budskap af Eskulapii hårda dom. Han andades tungt, med tillslutna läppar, ty han fruktade att indraga smitta.
”Kom närmare, min dyre Wilhelm!” ljöd sakta och klagande Rosas stämma. ”Gud, så du är blek och förställd! Icke skall du sörja så oförnuftigt, min älskade — jag blir nog bra igen, blott vi ha tålamod! Kom och sätt dig här bredvid mig, i mammas stora ländstol!”
Bäfvande för beröringen med henne, hvars hand han eljest aldrig nog länge kunde få hålla i sin, nödgades Wilhelm intaga den erbjudna platsen. Hans blick sökte med ett fruktande uttryck Rosas älskliga ansigte: det var
