16
blossande rödt af febern, men ingen skymt af koppor bade ännu visat sig. ”Kanhända,” tänkte han, ”slipper hon igenom!” och erfor vid detta tröstande hopp en lättnad i hjertat, hvilken tillät honom att med ett Ijuft småleende möta Rosas forskande öga.
”Wilhelm,” sade hon efter ett ögonblicks tystnad, ”jag ser att du är rädd. Då får du icke stanna qvar här: jag ber dig af hela mitt hjerta, vänd om!”
”Nej, min älskade Rosa, huru kan du tro någonting sådant!” svarade Wilhelm och bemödade sig att antaga ett fullkomligt lugnt skick. ”Icke kan jag vara härifrån, då du är i fara — jag skulle då rakt förtvifla.”
Orden ljödo rätt bra; men för Rosa voro de icke nog, ty tonen motsade dem.
”Du är icke alldeles uppriktig, Wilhelm,” yttrade hon; ”och det är likväl icke det ringaste ondt uti att vara rädd for smitta. Gör som jag ber dig: res tillbaka! Var säker att om det blir för illa med mig, så skall du nog få bud.”
Det rörde sig något smärtsamt, något, som liknade sig till blygsel, inom Wilhelms bröst; men hvad han kände, stod ej att öfvervinna. Halfhögt sade han: ”Nå väl, för att lugna dig, dyraste Rosa, vill jag icke längre vara envis. Jag skall uppfylla din önskan: men hvarenda minut, nära eller skiljd ifrån dig, skall jag tillbringa i de varmaste böner att du måtte bli förskonad från den rysliga sjukdomens följder.”
En knapp timma efter detta samtal satt auditören åter välbehållen i sin gigg, som rullade utåt vägen.
De dagliga bud, hvilka hädanefter sändes till Hillinge, förde bedröfliga underrättelser tillbaka. Den fjerde skref professorskan med egen hand att Rosas tillstånd var så vådligt, att doktorn fruktade för hennes lif. Hon uppmanade icke Wilhelm att komma ut, men hon sade att Rosa ofta, både vaken och i sina drömmar, nämnde hans namn.
”Jag måste dit!” utropade auditören. ”Min heder, min kärlek befalla mig att göra denna uppoffring! Det kan
