21
ned för att upptaga något, som synbart och med ifver efterletades. Han — ty det var en herre — hade redan nära nog fyllt med buxbomsqvistar den lilla korg, han bar i handen, då lätta steg förnummos i närheten; och inom några ögonbick stod Rosa, medhafvande en dylik korg, bredvid den främmande.
”Hvad vill detta säga?” ropade hon leende, ”hvem har gifvit min herre rätt att spela min riddare, om jag törs fråga?”
”Med du-kyssen, som min förståndiga moster i går aftons förskaffade sin gunstling, tog han sig sjelf friheten att inviga sig till din ridderliga slaf!” svarade unga brukspatronen i en ton, hvari på en gång djerfhet och blyghet bildade ett lyckligt lagom.
Rosa rörde omkring innehållet i hans korg och förkastade obarmhertigt det mesta såsom odugligt. Fruntimmerna hafva ibland en förmåga att icke höra; och derföre hade Rosa vid detta tillfälle ingen hörsel, än mindre såg hon på något annat än qvistarne.
”Mitt arbete lärer väl vara fruktlöst, ser jag,” återtog Reinhold med lifvad blick; ”men lika mycket, jag har ändå haft nöjet att söka förekomma din önskan: jag hörde dig säga till Leopold att du i brist af myrten måste skaffa dig buxbom för att fylla vakanserna i brudkronan.”
”Det kallar jag att ha goda öron,” inföll Rosa; ”ty så vidt jag mins var du i andra rummet, när jag hviskade denna hemlighet till Leopold. Jag är riktigt ledsen att vår myrten icke räcker till: den har nära dött ut för oss.”
”Visst icke dött ut! Jag förstår mig litet på botaniken, och vågar derföre påstå att bladfällningen, så vidt den rör den ena myrten, endast var en finess af den, för att slippa bestå något af sin prydnad på orätt hand. Få se, om den icke, när faran är öfver, åter smyckar sig i en ny frisk drägt: den vet nog att rätta dagen ännu icke är inne.”
”Reinhold, min välsignade gosse,” ljöd moster Ebbas röst från förstugbron, ”kom för Guds skull och drag ut
