22
min stackars katt! De ha släppt in honom i skafferiet, och har han visst förätit sig- på råttor, ty han ligger raklång bakom brännheta kakelugnen; och der är så smalt att jag icke får in handen en gång!”
Det är bäst att lemna osagdt hvart Reinhold, i förtreten att så olägligt blifva störd, skickade moster Ebba och hennes katt. Men då Rosa skrattade åt hans bryderi, yttrade han med skämtsamt allvar: ”Du finner att dyrare pligter kalla mig!” Dessa måtte han likväl icke ansett särdeles maktpåliggande, alldenstund han dröjde att hörsamma kallelsen, tills Rosa uppmanade honom till hastig verksamhet, hvilken också hade den följd att moster Ebba ännu en gång kom i tillfälle att få återse sin kisse, ett nöje, som verkligen synts något tvifvelaktigt. Då Reinhold lade skatten välbehållen i hennes armar, hviskade hon, i det hon klipskt plirade med ögonen: ”Du är väl ond på mig, din skälm, för det jag störde dig, just som du mädde likt råttan i osten — men kom bara ihåg att du har mig att tacka för du-skapet! Gå nu och sök rätt på henne igen!”
Men Rosa var ej mer att finna: tillfället var försummadt — — den osaliga katten!
Samma dag om aftonen, det var den 20 Oktober, hemkom auditören från sin resa. Sorgen öfver förlusten af hans fästmös sköna ansigte var ännu nästan lika häftig. Bland alla de vackra fruntimmer, han sett, hade han icke funnit någon, som kunde mäta sig med Rosa. Och Wilhelms sätt att sörja var ungefär detsamma, som om hans fästmö blifvit honom beröfvad genom döden.
Sedan han afkastat reskappan och slagit sig i ro framför den vänligt inbjudande brasan, inträdde betjentgossen och lemnade honom ett invitationskort, hvilket, efter hvad värden nämnt, redan legat der ett par dagar. Wilhelm kastade ögonen derpå, och en djup suck undslapp hans läppar: det var nemligen en bjudning från professorskan M . . . att beista landskamrer Leopold T:s och hennes dotter Julias vigselakt den 21 Oktober.
