25
”Riktigt, Wilhelm, jag ville pröfva halten af den
kärlek, öfver hvars styrka du så mycket ordade. Jag var
endast helt lindrigt sjuk och hade icke en enda koppa i
ansigtet; men för att få en stadfästelse antingen på
allvaret eller lättsinnigheten af dina känslor, öfvertalade jag
Julia, efter ditt första besök, då lättsinnet tycktes vara det
rådande, att hon måtte öfvertaga min rol, under den tid
hennes ansigte var som oigenkänligast, men faran för
lifvet redan förbi. Jag visste nog att du var för rädd att
gå riktigt fram, och af uttalet, förstäldt genom sjukdomen,
kunde du icke dra några misstankar. Jag hade invigt
mamma, doktorn och Leopold i förtroendet; och jag
måste tillstå för dig, Wilhelm, att den dag, som blef bestämd
för ditt prof, var jag den enda, som ägde hopp att du
skulle gå igenom. Men huru det rättfärdigades, vet du.
Och jag har ej mer att tillägga, än att jag, för att icke
störa din villfarelse innan ditt beslut var fattadt, höll mig
inne och lät folket prata bäst det ville om mitt förstörda
ansigte.”
Rosa tystnade. Wilhelm stod der blek och nedslagen. ”Jag har varit mycket lättsinnig,” började han, ”men tro, dyra Rosa, att min ånger redan infunnit sig; och jag hade icke kommit hit i afton, om icke för att afbedja ett uppförande, som jag nu afskyr, oeh för att åter anhålla om din hand.”
”Väl för dig, Wilhelm, om du i framtiden mindre kläder dina känslor i ord än i handling, och förskaffar dig mera fasthet i hjertat och karakteren. Men hvad förnyandet af vår fordna förbindelse beträffar, så kan du vara öfvertygad att, äfven om jag blifvit hemsökt af samma olycka som Julia, jag aldrig, efter hvad som förefallit, räckt dig min hand till det vigtiga förbundet. Låt oss nu återvända till sällskapet: vi hafva ingenting mer att säga hvarandra!”
Wilhelm kände Rosas fasthet i beslut och gjorde derföre inga vidare försök, då han såg på hennes blick och hörde af hennes ton, att hvarje hopp var honom
