26
beröfvadt. Tigande bugade han sig för sin fordna fästmö; men då han till ett långt farväl förde hennes hand till sina läppar, föll på den mot hans vilja en förrädisk tår. Hans manliga stolthet förbjöd honom likväl ännu en bön.
I nästa minut var han borta. Och från fönstret såg Rosa honom på gården gifva en hastig tillsägelse om förspännandet af sin gigg.
”Wilhelm, stackars Wilhelm,” suckade Rosa, ”måtte denna erfarenhet icke gå förlorad för dig!” Hon qvarstod försänkt i djupa tankar, till dess en hand sakta vidrörde de yttre vecken af hennes klädning och en vältalig röst hviskade: ”Skall han alltid blifva den ende?”
Lätt rodnande uppslog Rosa sina vackra ögon, fäste dem på Reinhold och sade under ett leende, blandadt af skämt och vemod: ”Det är ej värdt att påstå — ty hjertat är en sak, som, efter hvad vi sett, icke låter fasthålla sig med händerna.”
