38
HEMLÄNGTAN.
Föga bekant i de främmande länder
Hemlandet är, och dess vinter så lång.
Dock huru skönt, när till klippiga stränder
Flyttfogeln kommer vid lärkornas sång!
Skyhöga skogar och brusande strömmar,
Källor, som spela i dalarnas vår,
Väcka i slumrande tonernas drömmar
Harpan, som Brage på fjällarna slår.
Sjelfva Paris, att mitt öga förtjusa,
Egnas min gärd, men ej saknadens tår.
Endast i norden, der furorna susa,
Ljuder ett echo från barndomens vår.
Dit vill jag fly med den längtande bågen,
Der ser jag lifvet i klarare färg.
Ack, huru glad, då på speglande vågen
Kusten jag ser med de blånande berg!
Blickar af fröjd, o, jag vet hvar de stråla
Mildt som de vänliga stjernornas ljus!
Taflor för dig vill ur minnet jag måla,
Skild ifrån verldslifvets yrande brus.
Lyckliga dag, då i lundernas tysta
Landtliga tjäll mig du öppnar din famn,
Ock blott i suckar, från läpparna kysta,
Klappande hjertat får hviska ditt namn!
Hemlandets språk med sin klangfulla stämma,
Djup ock allvarlig som klippornas röst,
Ljude så sällt: ”Nu hos dig jag är hemma,
Skiljes ej mer från ditt älskande bröst!”
