37
På klippön, ve — att inom fångens tjäll
Småsinnet vågade hans storhet kränka
Här offras kransarne af eternell,
Som minnet gläds att åt sin älskling skänka.
Hvar dag med stolthet till vår post vi gå,
Fastän ett hen, en arm, som kulan hunnit,
Ej tjenstgör mer. Men vid hans graf vi få
Dock vaka än, fast segrens örn försvunnit!
Kom, se Hotelet! Se, från sal till sal
Hur franska äran åt soldaten gifvit
Allt hvad som mildrar åldrens tunga qval
Och lyckliggör hans sista färd i lifvet.
Inom den sal, som sjuklingar bebo,
I midten altaret du ser — derinne
En högre Makt ger krigaren sin tro
Än den, som bländade hans ungdomssinne.
Se ock de salar, der på rikligt bord
En kejserlig servis af silfver prålar,
Der konstens hand med sitt förtrollningsord
Bataljestycken för vårt öga målar.
Men — när vi kallas från vår vakt en dag,
Det gamla gardet får på lagrar sofva:
Hvem har som vi sett hjeltens anletsdrag?
Blott minnet lefver, att hans bragder lofva.
Jag varit med på branten af hans fall,
Liksom förut på höjden af hans ära;
Men frälst ur Berezinas vreda svall,
Må Gud mig sist en salig död beskära!” —
Så veteranen slöt. En vålnad lik,
Att stoftet af arméns idol bevaka,
Han glömt sitt nu, på stora minnen rik,
Blott kejsartiden kallande tillbaka.
