41
Till partens kronor, vårligt friska,
Fast sekler täljande ändå;
Och hemligheter bladen hviska,
Som intet dödligt öra nå.
Hvad fester och hvad herdestunder
Här firades i flydda da’r,
Då Ludvigs hof i parkens lunder
Åt nöjets gud sin hyllning bar!
Hvad snillen, som behaget delte
I den förtroligt slutna rund,
Då skämtets lek förfinad spelte
På mången skönhets rosenmund!
Här La Valliere vid Ludvigs sida
En jordisk himmel drömde om,
Tills, dömd att glömskans marter lida,
Hon sökte klostrets helgedom,
Då Montespan, den stolta, kalla,
Såg sin rival med segrens fröjd,
Lik Magdalena, ödmjukt falla
Till korsets fot i tårar böjd.
Hvad här för Bossuet blef bigtadt,
Är djupt i grafvens tystnad sänkt.
Hvad skönt Corneille, Racine ha diktat,
Månn' här ej sångens genius skänkt?
Moliere satirens vapen förde,
Och hofvet log, då snillets hand
Så lätt vid tidens dårskap rörde,
Som blixten molnets dunkla rand.
Här Stanislai dotter andats
Sitt obemärkta lif, förglömd
Af sin gemål, hvars orgier blandats
Med låghet, ej för verlden gömd.
