42
Marias öde, rikt och skiftadt,
Dock gjorde själen stark ock fri
Mot väldet, så förmätet stiftadt
Af Pompadour och Du Barri.
Den skönaste ibland de sköna
På Trianon har sökt till vän,
Naturen blott i lunder gröna:
Hon kände der sin bild igen.
Marie Antoinette ej drömde
Att till martyr hon kallad var,
Förrn tempeltornets fasa gömde
Den kronas glans, med rätt hon bar.
Hit med sin verldsbekanta ära
Kom Galliens örn från stridens ban,
Att Josephine sin hyllning bära,
Lik blixtens gud förbytt till svan.
Men — — snillen, hjeltar, allt försvunnit,
Som förr så lysande en gång
Till mensklighetens höjder hunnit
Vid ryktets gälla segersång.
Versailles! i dine öde salar,
Med konstens skatter i förvar,
Graftystnad råder. Häfden talar
Nu endast hvad ditt fordom var.
Likt vålnader i hvita skrudar,
Stå hjeltarne på borgens gård
Kring konungen bland forntids gudar-
Bevakande hans minnesvård.
