Sida:Nordstjernan1843.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

SJÄLARNES ÄNGEL.

Själarnes ängel? Hvad menar du härmed, min dotter? min stackars olyckliga dotter!” utbrast grefvinnan och såg ömt på fröken Emilia, som satt vid hennes sida på den röda damastsoffan.

Själarnes ängel! utbrast hon med en svag, nästan smäktande, men intagande och skär röst. Denna ängel, min mor, är Minnet. Jag har läst derom; men jag har erfarit ännu mera sjelf. O min älskade mor — förakta icke — jag ber, jag bönfaller.

Fröken Emilia steg upp. Hennes sköna, bleka hufvud lutade emot bröstet; och i det klara ögat, så bedjande fästadt på grefvinnan, simmade en tår. Hon sammanknäppte sina händer och syntes beredd till ett knäfall.

Men grefvinnan afbröt henne, tog henne i sina armar, kysste henne och hviskade: ”så låt oss gå ditinn, efter det är der det skett! För din skull skall jag vara svag i dag; jag skall höra på alla dina skäl.”

Sedan de begge tillsammans inträdt i det lilla kabinettet med sina täcka taflor, symmetriskt hängande öfver de med grönt siden tapetserade väggarne, slöt grefvinnan åter sin dotter till sitt bröst, bad henne sätta sig och utan förbehåll säga allt.

Fröken Emilia kysste sin mors hvita, mjuka hand, och sade: ”Minnet, det trogna minnet — o min mor — jag kan icke lemna det ur min själ. Jag kan icke låta den renaste och bästa ande fly ifrån mitt väsendes grannskap. Hvad blefve väl jag, om jag glömde — om jag öfvergaf tanken på honom, som jag — nej vid Gud! Just här i detta rum, i dessa taflors anblick, såg jag honom sista gången, innan han reste. Han tog här — just vid detta fönster — afsked af mig. Få se, sade han, hvilkenderas hågkomst