46
lefver längst, din hos mig, eller min hos dig? Jag’ ser, oh, jag ser ännu så tydligt, som hade det varit i går, hans glimmande ögonkast på mig. Genom denna dörr försvann han! hvilken helgedom är mig icke derföre denna lilla kammare? Det är allt, hvad jag härinne önskade få säga min mor.”
Stilla dig, mitt barn!
”Och honom, honom skulle jag öfvergifva för en annan? Gå inga stjernor då upp öfver de haf, der han kanske nu seglar? Får då äfven jag icke skåda dessa stjernor och i dem helsa på honom, när de stiga öfver randen af vår horizont här? Jo, min mor. Och honom bör jag glömma? Solen skulle sedan icke mer kasta några strålar på mina fjät: och jag skulle nu först kalla mig olycklig. För alla menniskors blickar finge jag darra som cn brottsling och sjclfva nattens svarta vingar, när de höljde den sömnlösa, skulle tyckas 111ig ljusare, än jag, den trolösa! Min mor skulle kunna förlåta mig, menniskorna skulle kunna ursäkta mig — de skulle till och med berömma mig? — men jag, jag skulle fördöma mig sjelf.”
Gode Gud, hvilka ord?
”Inga böner mer — jag bönfaller derom, min mor!”
Men Wilhelm[1] har fem år varit borta. Under de första två skref han dig till; under de sista tre har du intet ord erhållit ifrån honom. Var lugn, min goda Emilia. Major Fabian är likväl en person, som i alla afseenden både till börd, utseende, karakter och rikedom kan mäta sig med hvem, som helst. Du är tjugutre år, och — tillåt din mor att säga, hvad jag ber dig icke missförstå — du bör nu sätta det aktningsvärda framför allt annat i verlden. Och kärleken? nåväl, hvarföre skulle du icke äfven kunna älska en man, som major Fabian? Jag kan icke inse något grundadt hinder för knytande af det innerligaste förhållande emellan tvenne så rena väsenden, som hans och ditt. Din far är död, mitt barn; jag må-
- ↑ Den bortreste Grefvens familjnamn anse vi ej vara att utsatt.
