54
Wilhelm vara död. Jag ansåg detta lindrigare, ljufvare, bättre för ett hjerta, så himmelskt vekt.
”Vekt! vekt? Nej, det är icke vekt i denna stund. Det är hårdt — det är kallt — det är dödt.”
”Oh Wilhelm,” fortfor hon med svagare röst: ”du är då icke död? men — — du är förenad — med en annan?”
Fabian drog sig af vördnad för sorgen litet undan. Han smög sig in tillbaka i bibliotheket. Men hon fortfor för sig sjelf:
”Det må du hafva gjort. Wilhelm! du må hafva låtit Minnets helgedom fly ur din själ. Jag är då intet — intet för dig mera? Men jag skall icke göra så, som du: ach, jag kan det icke. Du skall lefva evigt i hjertat hos mig; och det, som du var, det är, och det skall vara odödligt hos mig.”
Hon sammanknäppte sina händer, förde dem mot sin panna, nedsjönk likasom i en hänryckt bön och hviskade: ”Dig glömmer aldrig jag. Och ingen, ingen skall jag tillhöra nu, hvarken på jorden eller hos Gud mera, då jag icke fick dig.”
I detta ögonblick låg en gestalt vid hennes fötter. Dess sänkta, lockiga, sköna hufvud stödde sig i hennes knä; och med sina armar omslöt han henne.
Major Fabian steg också nu ut ur bibliotheket, efter sin upptäckta vän; och han såg triumferande på fröken Emilia, som så lyckligt genomgått det farliga prof, hvarpå hon blifvit satt. ”Du har segrat, Wilhelm !” utbrast han, ”låt nu också se, att du kan vinna förlåtelse för din grymhet.
Men Fabian ville icke vidare störa de lyckliga, som måste hafva så mycket att säga hvarann. Han gick bort ur pavillonen, för att söka grefvinnan och föra äfven henne hit.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Efter en liten stund, sedan den första öfverraskningens känsla gjutit sig tillsammans med hjertats öfriga
