Sida:Nordstjernan1843.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

53

min väns efterträdare vid er sida, om jag icke känt omöjligheten för honom sjelf, att någonsin få njuta den.

Emilia reste sig småningom och endast med stor svårighet ur den vanmakt, hvari hon var nära att falla. ”Död? död?” hviskade hon.

Fabian tryckte hennes hand med en känsla, som nu helt och hållet blott var den sörjande vänskapens.

Men, utan att med den minsta rörelse trycka denna hand tillbaka, fortfor Emilia till sig sjelf: ”Död? jag är då så mycket mera hans maka. Andar i det höga, i det trogna lifvets hemvister! hören mig: ingen, ingen på jorden skall jag tillhöra mera nu.”

Fabian betraktade henne. Det utgjorde en förtjusning, som gränsade till bestörtning, att se henne i detta ögonblick. Han hade någon gång hört talas om en sådan kärlek, men med möda trott derpå. Man gjorde ett slag öfver golfvet, kom tillbaka, tryckte handen emot sin panna och sade: fröken Emilia! det är med en rysning, hvars namn jag ej kan uttala, som jag måste tillägga någonting. Men sätt er, min fröken!

Han förde henne till en fauteuille vid närheten af en dörr, som gick in till det lilla bibliotheket.

Jag tvekar, om jag icke hellre borde tiga, fortfor han. Det är förfärligt, att sönderslita ett så skönt nät, som det illusionerna bundit omkring oss. Men — verlden har fordringar på oss; vi måste uppfylla pligterna äfven emot den. Fröken Emilia får icke förgås, får icke vissna bort, lik en i förtid afplockad ros. ö, min fröken! läs detta bref ifrån Rio Janeiro.

Han räckte henne ett papper, som han hastigt hemtat ut från en af lådorna under bibliothekets fack. Hon ögade deri, sjönk utan medvetande ned emot fauteuillens karm, och en dimma lade sig öfver hennes ögon.

Fabian vågade taga hennes hand för att återkalla henne till lifvet. När hon, med en brusten blick emot taket, svårmodigt ännu en gång höjde sitt hufvud, sade han: min fröken ser häraf, att det var för att skona er, jag sade