58
ner; och blott jag, såsom den äldste, egde hans förtroende om allt. Med hans penningar, men under mitt namn, så länge, är denna gård inköpt, för att utgöra hans Arcadien, medan han vistades i sitt land. Framför allt ville han se bevis på sin lycka eller olycka hos er dotter; och han bodde under den tid, jag varit en så bedröflig friare, härute i en pavilion, endast sysselsatt med sitt bibliothek. Vi skola gå till detta lilla hem, der han under några veckor, delade emellan hopp och fruktan, dagligen ifrån min mun hörde berättelsen om fröken Emilias och hennes mors skönhet. Han har lefvat häraf.
”Hvilket infall? hvilket lefnadssätt?” utbrast grefvinnan. ”Sådant hade kunnat slå illa ut.”
Icke emot mig, svarade majoren, med en ganska anspråkslös vändning. En friare, som jag, kunde ej räkna på annat än afslag.
”Det begriper jag icke!” utropade grefvinnan hastigt och kanske nästan för oöfverlagdt. ”Uppriktigt sagdt,” fortfor hon med en mera återhållen ton: ”jag kan verkligen icke inse något skäl, att hafva ansett afslaget så säkert.”
Åh — min grefvinna! betrakta mig blott ett ögonblick. Skulle jag väl kunna vara värd ett fruntimmers ynnest?
”Men — i sanning —”
För öfrigt är jag ju ej så obetydligt äldre än fröken Emilia, om också vid äktenskaps afslutande denna skillnad stundom kommer mindre i fråga. Hvad är också min förmögenhet?
”Ganska betydlig, om jag skall tro ryktet.”
Nå, det må vara, min nådiga grefvinna, att, ehuru jag icke är rätta egaren till den gård, der vi nu befinna oss, jag likväl besitter tvenne gods i —ie, icke långt ifrån grefvinnans egna utarrenderade hemman. Men oförställdt taladt: på allvar vågar jag icke fria till någon — nej, icke till någon. På skämt eller för en annans bästa kunde jag några veckor göra det.
