59
”Och det skulle aldrig någonsin i det förflutna hafva
händt herr majoren, att för egen räkning försöka en så
oerhörd djerfhet, som att — —.” Grefvinnan afbröt sig
med ett småleende.
Bet är visst, inföll han, att jag burit en hemsk, en nästan för långt drifven rädsla för att misslyckas. Det har troligen kommit af högmodet hos mig, att icke vilja se mig förkrossad.
”Men skall man då verkligen alltid misslyckas? Man bör icke vara högmodig. Det är icke rätt.”
Säg mig — säg sjelf, hvad min grefvinna tror? Skulle det för mig kunna vara en tillåtlighet, att verkligen drista vända sig till — någon?
En lätt rodnad smög sig öfver den vackra enkegrefvinnans kinder. Hon svarade väl ingenting, men lät dock majoren trycka den sköna hand, der den brasilianska diamantringen redan satt så förtroligt.
Efter ett ögonblick föll det majoren in att säga: hör då, min grefvinna, en liten saga. Jag har ej sagt full sanning, när jag berättade, att denna ring var skickad ifrån min vän; ehuru jag visst är öfvertygad om, att äfven han skulle hafva tryckt den på grefvinnans finger, om blott — men han hade nu så mycket att säga fröken Emilia. I sjelfva verket var ringen min. Från Brasilien är den visserligen. Min vän har skänkt mig den. Men då jag nu öppet bekännt, att den i detta ögonblick kom ifrån ingen annan än mig, kan jag ändock få hoppas på tillgift för hvad jag dristat? Kan ringen få sitta der den är?
”Låtom oss skynda till pavillonen! till våra barn!” hviskade hon, och återlemnade icke ringen.
De gingo.
I pavillonen sprang Emilia sin mor till mötes, och hon förde vid sin sida den återfunne. Fem års resor i de länder, som solen älskar, hade brynt hans kind. De utståndna farorna hade gjort honom manligare; de många segrarne, om möjligt, ännu vackrare. Grefvinnan stadnade ett ögonblick förtjust framför en så intagande bild.
