Den här sidan har korrekturlästs
62
Wilhelm och Emilia buro ej så ofta det förflutna i
sin hågkomst nu. Hade då Minnet flygtat? Hade det
kanske en gång blott bestått i ett moln utan namn?
Nej. Minnet hade förvandlat sig. Det var icke nu en känsla. Det hade tagit gestalt, stigit ned på jorden, blifvit en menniska sjelf. Angelica var detta väsende, som förut sväfvat i tankarnes verld allenast.
När den lilla dottern satt på Emilias knä, och den unga grefvinnan skämtade med sitt barns lockar, var det på Wilhelm hon tänkte. Och när han tog Angelica på sina armar, kysste henne och såg på sin maka, sade han: ”detta är nu våra själars ängel!”
