61
far innerligt vörda den, hvilken gifvit henne lifvet för andra gången, genom att återskänka henne sin första vän.
”Blott ett begär jag!” utbrast majoren.
Fröken Emilia såg på honom med ett varmt ögonkast, hvari dock låg mera högaktning, än vänlighet.
”Jag önskar,” fortfor han, ”att min fröken aldrig, såsom det stundom brukas, behagade kyssa sin far på hand; men i stället tillåta honom, att göra det med sin sköna dotters. Den faderliga vördnaden begär någon gång att få hafva det så.”
Vi skola tala mera härom en annan gång, sade grefvinnan med en skämtsam nick; till och med litet svartsjuka låg deri. Men nu, fortfor hon, måste vi oförtöfvadt gå till det öfriga sällskapet, att för gästerna framställa deras egentliga värd.
”Och,” slöt majoren, ”bedja dem deltaga i firandet af tvenne förlofningar på en gång, af hvilka de ej väntat sig någondera. Men så går det, när menniskor komma tillsammans för att tillbringa en ljuf afton: man vet aldrig hvad som kan hända, eller huru det slutar. Mycket sammanknytes genom minnet ur fordna tider, som ingen mera tänker på, ingen anar. Hvem är det då, som fogar allt så hemlighetsfullt, och ändock så väl, för oss? Det är själarnes ängel.”
Trenne år derefter se vi oss i samma rum, samma pavillon. Ännu skönare camelier utbreda sina blommor vid fönstren: en ännu högre passiflora thronar i den svarta, stora vasen.
Emilia fann sig här i sitt käraste hem. Hon hade en dag återfunnit den förlorade vid sidan af denna soffa. Och gref Wilhelm dröjde ingenstädes med mera behag; ty här såg han oftast nu vid Emilias fötter sin lilla tvååriga dotter. Angelica lekte med de fransar, grefvinnan knöt; hon log och andades på de eterneller, mamma målade på sitt hvita sammet.
