66
Men spörjs han: hvad vill all den leken betyda?
Då svarar han tvärt: ”Gör ej tiden mig lång!
Min pligt är, att älska; min fröjd är, att lyda;
Min tanka är blomma; min lära är sång.”
II.
Krigarbruden.
Min käraste är en soldat,
Min käraste kommer med fanan;
Till kamp mellan kärlek och hat,
Hör, trummorna hvirfla på banan!
När skogen står löfgrön i skrud,
Och hjeltelik sol går ur öster,
Trumpeterna ropa hans brud
Med jubel af smattrande röster.
Hon sitter på grönskande brant,
I klädnad så hvit som hans fana;
Hvad hjerta kan älska så sannt,
Som det, hvilket lurarna mana?
Sin väg han framför sig ser klar,
Ju mera sig striden förbistrar:
En stråle af framtida dar
På lansarnas spetsar der gnistrar.
O, hvad makt utan gräns, i det band,
Som till hjelten evärdligt oss drager!
Hvilken qvinna förskjuter den hand,
Som förärar en krona af lager?
När ett hjerta sig kallar för vårt,
Som i seger gevär för oss sträcker, —
Hvilken kärlek kan sofva så hårdt,
Att ej ärans basun honom väcker?
