73
antända halmmassor efter uttröskad säd, dem man låtit i veckor ligga hopstaplade till detta ändamål.' Omkring eldarna dansade små barn; några slogo på kastagnetter; alla skrattade och sjöngo. Från en djupblå himmel nedsågo de stora, gullglänsande stjernorna på förlustelsen, som fortfor genom större delen af natten, tills ändtligen framåt morgonbräckningen allting blef stillare; blott en och annan guitarrklang förspordes ännu, som från ett håll beledsagade orden af en andaktssång:
Dunque, Madre sconsolata,
Facci sempre l'avvocata!
från ett annat, i snabbare takt, af en kärleksvisa:
Discendi, mia diletta,
Non darmi più dolor!
Söndagseftermiddagen, omkring kl. 22 efter detta lands tideräkning, omkring kl. 6 efter vår, sammanropade alla stadsklockornas ljud den christna menigheten, att begifva sig ut till kyrkan Madonna della Stella. På högra sidan om landsvägen till Aricia öppnar sig en jenm, grön och skuggrik plats; vid dess ända framlyser den lilla vänliga kyrkan, gentemot en på venster om vägen befintlig grafvård, hög, grå, femspetsig, öfverst bevuxen med gräs och murgrön. De ben, som hvila der, äro antingen Moratiernes och Curiatiernes, eller Pompeji (det förra är folkets, det sednare de lärdes påstående); nu tjenar hjeltegrafven till fristad åt tiggare, som under dess hvälfning, tillgänglig genom ett hål vid jordbrynet, söka ömsom nattläger, ömsom värn mot middagssolen. Blickar man rakt fram öfver den lilla slätten, åt träden och häckarna på kyrkans hinsida, så fägnar ögat sig att uppåt följa en sakta stigande bakgrund af trädgångar och kullar, hvilkas yppiga grönska slutar sig med det högländta Aricia och den fordom åt Diana helgade park, hvars väldiga ekar omfamna grundmuren af Chigis förstliga borg. Sådant är läget af den landskyrka, till hvilken det glada folkhvimlet strömmade. Väderleken kunde ej önskas gynnsammare; himlen var, på italienskt sommarvis, ren från hvarje
