101
Sigwaldh och Thora.
(Från Danskan.)
Från Thoras unga kärleksfulla bröst
Slet Sigwaldh sig, då nattens stjernor brunno.
Förgäfves bad hon med en engels röst:
Förgäfves hennes ömma tårar runno.
Den grymme flydde bort till andra land,
Att ej för den förskjutnas klagan ömma.
För guld han köpte titlar, ordensband:
I nöjets rus han lärde Thora glömma.
Men tio år förgå: hans guld försvann,
Och helsans ros var från hans kind fördrifven.
Ej skygd, ej värn, ej mer en vän han fann:
Han ensam stod åt nöden öfvergifven.
Då vaknade i själen söfda qval,
Och Thoras bild i drömmen återvände.
Hon tycktes vinka honom till sin dal,
Och hennes tårar på hans hjerta brände. —
Med tiggarstafven i sin matta hand,
I slitna kläder, ej som fordom granna,
Han sökte upp sitt glömda fosterland:
Der vill hans lefnads villsna irring stanna.
