102
En höstlig midnatt, under stormens fejd,
Han vacklar fram med ångrens vilda smärta.
Hvar blick, hvart steg i hemmets lugna nejd,
Bar minnets dolkstyng åt hans qvalda hjerta.
Allt der var tyst: allt låg i slummer sänkt.
Af fordna grannar han förgäfves beder
Om nattligt skygd — men hvarje hus var stängdt:
Han visas bort med bannor och med eder.
Han mins en bänk vid kyrkans hvälfda dörr,
Der almarna sin täta skugga sprida.
På den, som barn, han satt så ofta förr
I aftonstunden vid sin moders sida.
Nu kyrkogårdens portar öppna stå,
Ett flygtigt ljus vid norra muren flammar.
Han hör en sång; han fruktar längre gå
Och ej ett ord hans häpna tunga stammar.
Eo lykta detta sken i natten gaf:
Dödgräfvarn såg han der sin spade föra.
Från sten och grus han öppnade en graf
Och sagta sjöng: ”när lifvet skall upphöra” — —
Hemskt ljöd i nattens tystnad mannens sång;
Der syskonsängen jordens barn förenar.
Ihåligt doft det skallade, kvar gång
Han hvälfde opp ett ben bland grafvens stenar.
”Förfärligt är ditt lefnadskall, min vän!
Hur kan du, utan skräck och fasa, töra
Här, under dystra midnattstimman än,
De dödas stilla frid i grafven störa?” ―
