Sida:Nordstjernan1844.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

109


TID OCH RUM.


Hvad tiden är? En örn, som svingar
På nattens svarta, dagens hvita vingar,
I pendelns takt och kopparmunnens sång
Hörs vingeslagens jemna gång;
Ej något hinder honom tvingar,
Ej hvila eller hämmad fart han tål,
Och fjerrans blåa synrand är hans mål.
Men detta målet, som han söker,
För evigt flyr, som stund för stund,
Uppå den bana, som sig kröker
Kring evighetens timstens rund.
Sjelf tankens lätta vingar matta
Sig i hans spår, ty Gud blott vet
Den gamles resplan, kan det väsen fatta,
Hvars namn är: ”rörlig evighet.”
Så ilar han och allt inom sig sluter,
Och sekler äro hans minuter;
Som siffror verldsepoker stå omkring
Den höga tafla, der han far sin ring,
Ty stundens ros och fästena, som ramla,
För honom äro lika gamla.
Än är hans vinge en favon,
Som vår och blommor kring sig breder,
Än en orkan, som hydda eller thron
Med lika lätthet störtar neder.
Likt morgonstjernans späda ljus
I barnets blick han blåser lifvets gnista,
På samma gång, som gubbens ögon brista
För samma blåst i dödens hus.