110
De kinder, som af ungdom blossa
Han tänder, och med samma flägt
En krans af tusenårig mossa
Han strör omkring de gråa bergens slägt.
Ej lifvet sjelft, men fast förbunden
Med lifvet är han dock, ty märk,
Ifrån den första födslostunden
Hvad häfden vet, det är hans verk.
Hvad den fördolda handen skrifver
I ödets bok så småningom
Af honom blott förkunnadt blifver,
Då bladen der han flägtar om
Förr’n han till flygt sin vinge sträckte
Hän till sitt mål, i evigt fjerran satt,
Hvem rufvade det ägg, som honom kläckte,
När flög han ut ur chaos’ gamla natt?
Steg ur sitt tält han, som en hjelte,
Och himlens stjernor bjöd till dans,
Då skaparfingret band Orions bälte
Och knöt Plejadens liljekrans?
Skall först, när dessa liljor alla,
Likt dalens, från sin höga stängel falla,
Skall ändas först hans cirkellopp
När himlagördeln löses opp,
Och domens ljungeld bränner vingen
Uppå den gråa tidsörn, trött ej än,
Skall då han stupa ned ur ringen
I chaos’ djupa, svarta natt igen?
Och rummet? Skåda, huru fjäriln svingar
I nästa blomstergrannes öppna famn,
Till denna ljufva, närbelägna hamn
Ej många äro slagen af hans vingar,
Då deremot högt upp i skyn
Uti en punkt försvunnen för din syn
I långsträckt flygt kondoren kretsar
Emellan Cordilleras blåa spetsar.
