117
Napoleons gamla anhängare medgifven. Man berättade, huru Kreolskan — så kallades Josefine i dagligt tal inom St. Germain — vid ett besök i Aachens Kathedral, vårdslöst, men med grace — ty Josefine var verkligen graciös — kastat sig i Karl den Stores thron, på hvilken man fann Kejsar-mumien sittande, spiran i handen, alla insignierna af sitt verldsvälde omkring sig, då Fredrik Barbarossa bröt sig in i sin anherres graf och störde hans långa hvila. Napoleon stod inför denna thron, hufvudet lutadt, hatten i handen. Man dröjde gerna samtalsvis vid Pauline Borgheses kärleksfulla äfventyr, så på Domingo, som på fasta landet — med godt samvete och då man något gick till sig sjelf, borde man dock visserligen icke tilltrott sig att kasta första stenen på en så tjusande synderskas förvillelser, men man fördömde dem också icke som förseelser blott och bart, utan som förseelser, hvilka visat sig ute utan slöja, som försmått inkoguito’n, och nekat betala äfven de mest klara och ostridiga af konvenansens fordringar. Man tröttnade aldrig att behörigen utmåla Jeromes otyglade lättsinne, hans transaktioner med Judar ännu, som Konung, det föga furstliga äfventyr, som föranledde en order af Napoleon, det Kung Jerome ägde att genast begifva sig till sitt Konungarike.
Hufvudsumman af samtliga dessa resonnementer blef en contumacie-fördömelse öfver alla, som kunde komma inom listan af parvenyer, på hvilken grund ganska naturligt uppspirade blomman af en varm, aristokratisk sjelfbeundran. Parvenyer voro bortkomna och generade, då de, som Napoleons Marskalkar, utbytte ridstöflorna mot strumpor och skor, kommando-orden mot hofspråket. Parvenyer voro tilltagsna, som Josefine, då hon kastade sig i Karl den stores thron; parvenyer visste icke att bevara skenet, som Pauline, då hon verkligen bottenärligt gaf sitt rygte till pris; parvenyer voro ur stånd att uppehålla sin värdighet, såsom Jerome, då han, okänd, på en Restauration, pantsatte en klocka, skänkt af Napoleon och försedd med dennes namn-chiffer, hvadan den äfven af
