118
Restauratören misstänktes, som stulen, och af honom lemnades i Polisens händer. Uti den lilla verldens i St. Germain ögon voro alla dessa satser icke det ringaste tvifvel underkastade — de voro axiomer, hvar och en beledsagad af historiska bevis, — lika så gerna, som bestrida dem, kunde man förneka solens ljus och själens odödlighet. De voro frukter, uppdragna på den nyaste historiens mark, köpta verlden till upplysning med en länge landsflygtig aristokratis blod och lidanden; det skulle varit ett förbiseende af försynens vägar med menniskorna — i Frankrike erkänner man också, när så åtbär, en försyn — att icke pressa musten ur denna, så nära till hands liggande erfarenhet, att, af endast lojhet, icke draga slutsatsen ur de redan pragmatiskt uppställda premisserna.
På detta sätt stadfästades Friherren mera, än någonsin, i de strängt aristokratiska åsigter man redan från barndomen bemödat sig att bibringa honom, fastän hans sunda förnuft, någongång omutligt äfven för en fördom, som inympats på hans spädaste öfvertygelse, icke kunde undgå att finna åtskilliga af dessa theorier temligen skenfagra och, ehuru gillande systemet i sin helhet, drog han dock mycket i tvifvelsmål oomkullstötligheten af flere bland bevisningarna i detalj. Men emedlertid lärde han sig, i en sällskapskrets, som, ej oantagligt, var den mest förfinade i Europa, bland personer, som visste att förena anstolthet med älskvärdhet, som hade studerat både vapenboken och lifvets bok, den i många fall oskattbara förmågan, att aldrig låta sina anspråk innebära något stötande för andra, att, då han i sig sjelf ärade adelsmannen, äfven hos den ofrälse akta menniskan, att stolt öfver ett historiskt namn, erkänna värdet också af ett borgerligt. Han var artig emot en hvar, utan att lägga denna artighet på presenter-talrik och bjuda ut den, man efter man, åt hela verlden; han hade så införlifvat sig med belefvenhetens fordringar, att det snart sagt var honom omöjligt att vara ohöflig eller stötande. Med en
