6
en far, som alltid talade om ”hustru min”, som om sitt lifs högsta goda, och jag hade från mitt fädernehem de ljufvaste intryck af huslig lycka. Och af allt detta kom, att jag alltid tänkte mig lifvets högsta goda under bilden af ”hustru min”.
Hemligen öfvertänkande åtskilliga former af kärleksförklaring, reste jag en vacker dag ut till Gröndal, med en mossroskruka vid mitt hjerta, eländigt skakande på de aldra eländigaste vägar. Sköna Rosas leende skulle belöna mig för alla utståndna mödor. Jag hörde mig ständigt säga: ”jag älskar dig!” Och hörde henne beständigt svara: ”jag älskar dig!” I afseende på bosättning och hushåll hade jag icke en gång tänkt så mycket som en af vårt lands älsklingsskalder, hvilken vid sitt giftermål hade inköpt en tunna mjöl, ett voffeljern och en kaffepanna. Jag hade blott tänkt på ”en koja och ett hjerta”, och omkring hyddan skulle vara en mängd rosor, och inuti den, min Rosa och jag. Allt det andra skulle min förträffliga far sörja för.
Vid min ankomst till Gröndal drabbade jag oförtänkt samman med tvenne herrar, lika betagna, lika förtrollade som jag, af samma tjusarinna. Det gjorde mig ondt om de suckande unga männerna, och att de skulle dåra sig med hoppet om en lycka, som jag visste mig allena äga rätt till. Dessutom, med goda bekanta vill man icke just sätta sitt ljus under skäppan, man vill icke bli ansedd lör sämre än man är, man — — ja, korteligen, man vill gerna låta sitt ljus lysa för menniskorna, i synnerhet när detta bestrålar en sjeif, och jag beslöt alt ge mina herrar rivaler en liten vink om mina utsigter. Jag lyftade således, en vacker dag, något litet på slöjan, som dolde min blygsamma tillförsigt. Men — då föreföllo rätt kuriösa meddelanden. Mina rivaler lyftade äfven på sina utsigters slöjor, och der stodo vi nu alla tre alldeles i samma belägenhet. Alla suckade vi, alla hoppades vi, alla hade vi suvenirer, dem vi i tysthet kysste, och alla voro de ormar, och alla beto de sig i stjerten.
