7
Vid dessa oväntade uppenbarelser sade vi alla: ”aha!”
och reste alla på samma dag- åt hvar sitt håll från
Gröndal. Min far blef något förundrad då han såg: mig så
hastigt återkomma och sade: ”Men, min kära
Constantin, du hade ju tänkt att stanna en längre tid borta!” —
”Ja,” sade jag med en djupsinnig mine, i det jag bet
mig in i en stor smörgås, ”ja, men — jag tänkte se’n
annorlunda.” Och dervid blef det. Förtrollningen var
nu och för alltid bruten.
Men bruten var nu äfven en länk af mitt lifs rosentid. Jag började att betrakta alla rosor, så med som utan ögon, med bistra, misstänksamma blickar, att tala om ”lifvets illusioner” och om att ge dem ”god dag” o. s. v. Och heligt lofvade jag mig att nästa föremål jag skulle utköra till ”hustru min”, skulle i allt vara motsatsen till den tjusande men bedrägliga Rosa. Jag var bedragen på poesien i lifvet (trodde jag) och ville nu hålla mig till rena prosan.
Ack! i hvilken ädel gestalt trädde ej detta mitt nya ideal för mina blickar, då jag en afton kom in i den gästfria Lagmanskan A—s salong. Hennes dotter Abla stod vid thébordet, sysselsatt med dess anordnande. Allt hos henne, anletsdrag, växt, hållning, var rakt och regelmässigt. Hon såg ut som den personifierade sanningen, sådan åtminstone som jag tänkte mig henne i motsatts till den fantastiska, tjusande Rosa. Jag blef straxt betagen af den sköna Minerva-bilden, och tänkte på ”hustru min”. Men Abla tycktes endast tänka på théserveringen, och såg hvarken till höger eller vänster i sällskapet. Nu voro alla kopparna islagna, och nu vände hon långsamt sitt sköna hufvud och med detsamma hörde jag en basröst utropa: ”Lundholm!”— Himmel! var detta verkligen hennes röst? Var det icke snarare domens Engel, som midt ur fru A—s aftonsällskap ropade den syndaren ”Lundholm” till ansvar? Allt syntes mig troligare, än att en sådan röst skulle komma ur fröken A—s mun. Men när nu ”Lundholm” steg fram till thébordet, för att på
