120
helt plötsligt taga flygten, och lemna rum för ett likgiltigt, kallt, nästan stötande väsen. Endast kommen inom området af denna rikedomens sjelfförgudning, tändes genast hos honom ett trottsigt begär att, hånande, bespotta den gyllene afguden, att sätta öfvermod mot öfvermod, fördom mot fördom, inbillning mot inbillning. Det var en yttring af denna egna antipathi, som evigt skall göra börds-aristokratien och penninge-aristokratien till hund och katt — åtminstone så länge, tills den förra behöfver den sednare, tills nöd å ena sidan, fåfänga å den andra, drifver dem tillsamman.
Vid den tid, då Friherren inträdde i den förnäma Pariser-verlden, stod antagligen sede-förderfvet inom densamma på sin kulminationspunkt. Bourbonerna hade nyss efterträdt Kejsartiden, och den enda punkt, hvari deras annars fiendtliga åsigter möttes, var i deras ömsesidiga hyllande af en slapp och lättsinnig moral. Napoleon hade systematiskt, med fruktansvärd konseqvens, med en offentlighet, som försmådde ens skenet af aktning för konvenansen, praktiskt utvecklat sin sats att betrakta qvinnan, som ett blott tidsfördrif, en förströelse, en leksak. Fru de Louisbourg, Grefvinnan Walewsky, Madame Galazzi, Mamsell George och hundrade andra hade vexlat i hans ynnest, antagits och förskjutits, roat och utledsnat. Ingen position kunde tänkas mera efemér, än den af en Napoleons älskarinna. Man beräknade vanligen dess tillvaro i dagar; någon gång i timmar. Med lika slösaktighet, med nästan lika köld, som Kejsaren offrade Frankrikes män åt sin ärelystnad, offrade han dess qvinnor åt sin sinlighet. Bourbonerna hade gjort tvertom, offrat sig sjelfva åt qvinnorna; gjort sig till slafvar af sina mätresser; Maintenon och Pompadour hade styrt Frankrike, medan den fjortonde och femtonde Ludvig vegeterat i sina sängkamrar. Napoleon hade tyranniserat sina älskarinnor; Bourbonerna hade räckt dem spiran. Men i ett voro dock begge partierna hvarandra vuxna — i ett hade ej den ena en hårsbredds företräde framför den andra —
