Hoppa till innehållet

Sida:Nordstjernan1844.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

119

grannlagenhet, känslig nästan som sensitivan, undvek han allt, som kunde misshaga, förbittra, såra — han var stolt, men icke högmodig, förnäm, men icke dryg. Hans sätt att föra sig, något visst öfverlägset i hans manér förrådde mera, än hans samtal, aristokraten. Det var det nittonde århundradets bildning, som hos honom förädlat det sextondes feodalism. Ty i hans begrepp om aristokrati ingingo dock vissa bestämdt feodala elementer — åsigten om adelns skyldighet af sjelfuppoffring för fäderneslandet, om dess oeftergifliga position att stå fientlig mot Konungamakten, då denna sträfvade till förtryck, och förbunden med henne, då folket sträfvade till sjelfsvåld, om adelns länsherrliga förbindelse emot sina underbafvande, att, som för sin egen, kämpa för deras rätt, och, som mot sig sjelf riktade, anse de förolämpningar dem tillfogades.

Friherren, som gerna medgaf snillets och talangens höghets-rättigbeter, hade deremot en bestämd aversion för de företräden penningeväldet sökte tillskansa sig, och bjöd dess sträfvande åt detta håll spetsen med en liflighet och bestämdhet, som nästan förvånade. Furstligt rik, hade ban aldrig lärt känna penningens betydenhet; han anade icke hvad svett och möda dess samlande kunnat kosta; för honom var och blef rikedomen en lycklig slump och ingenting annat. Kanske var det af denna orsak han nästan alltid kände en retsam känsla vakna hos sig, då de financiella rygtbarheter, som på krigen och olyckorna, på de brådstörtande hvälfningarne och den oroliga vexlingen i egendomsvärdet, grundlagt och uppbyggt oerhörda förmögenheter, med grötmyndiga anspråk uppträdde i sällskaps-verlden, deras hustrur glimmande af juveler, de sjelfva af belåtenhet och egenkärlek. Det var inför dessa penninge-konungar, som det stolta uttrycket i Friherrens ansigte blef stoltare, än någonsin, som hans ädla gestalt rätade sig nästan till högdragenhet, som han tycktes göra sig ett nöje af att lägga sitt förakt för penningen i dagen. I sådana ögonblick kunde den humanitet, som annars hos honom var ett utmärkande drag,