122
ginnan af Grammont hade yppat för sin Svenske myndling, att den äkta mannen i Paris mera är en symbol, än en verklighet. Kanske får denna temligen allmänt spridda missaktning för en gudomligt sanktionerad institution till en del sökas i det nationella lättsinne, som preglar Fransosen, samtaget med de nyss föregående hvälfningarne, som, ehuru egentligen politiska, likväl i rikt mått spridt sina verkningar äfven in på moralens område. Kanske bör man äfven till någon del skrifva detta förhållande på räkningen af den Fransyska lagstiftningen, som, ett mästerstycke af statsborgerlig vishet, likväl ofta nog, samt, serdeles i frågan om rättigheter och skyldigheter inom äktenskapet, icke just hvilar på basen af Kristendomens grundsatser[1].
Lyckliga emedlertid de familjer, inom hvilka en viss grad af välstånd gjorde för de båda makarna möjligt att lefva skiljda, åtminstone genom en trossbotten, att, i serskilda våningar, spela främmande för hvarandra, med ekipager, husgeråd, betjening, allt samvetsgrannt uppdeladt. Det var ett gladt, ystert, animeradt oberoende och gaf en slags fraicheur åt ett annars redan till sista tråden utslitet äktenskap. På denna fot lefde den förnäma, gifta verlden, och det vattnades de ringare i munnen vid tankan att få lefva på samma sätt. Men alla hus hafva icke två våningar. — Följden af alltsammans blef emedlertid den, att den gifta qvinnan, åsidosatt och vårdslösad af mannen, ansåg sig berättigad till en sjelfhämd, hvilken
- ↑ Huru högt sjelfva de personer, som redigerade Code Napoleon, tänkte om äktenskapet, torde kunna slutas deraf, att då i Stats-Rådet Code Civile diskuterades och Napoleon, då varande förste Konsul, lifligt satte sig emot förslaget, angående adoptionsrätten, under åberopande af den fördel, som härigenom, i bredd med äktenskapet, tillskyndades celibatet, invände Förste Consulns Embetsbroder, den bekante Cambacères, att som orden föllo, äktenskapet ändå för ögonblicket vore så der temligen ”en vogue.” (Memoires sur le Consulat. Sid. 422.)
