124
det besynnerligaste sätt, med de mest vidunderliga attributer. Ni kunde säga åt en af dem, att han deltagit i ett försök att omkullkasta thronen, och ni skulle sett ett vänligt löje, nästan som vid ett smicker, halka öfver hans läppar. Ni kunde midt i ansigtet beskylla honom att ha förfört sin bästa väns hustru, och han skulle upptagit en sådan tillvitelse med ytterst förbindlig min, liksom hade det endast varit er mening att litet bry honom. Men säg honom, att det regemente han tillhör icke är det bäst exercerade i arméen, våga sätta i tvifvel, att Franska soldaten icke är den förste i Europa, hviska honom i örat, att hans vador äro för det obeväpnade ögat nog osynliga, och, så sannt jag sitter med pennan i handen, han är genast färdig att byta kulor med er, fastän endast i Boulogner-skogen, och helst på sin älsklingsplats för sådana äfventyr, i den lilla bokdungen vid vägen till Neuilly. Vid Belleville och Prés-St.-Gervais slåss blott gesäller och skolpojkar. Franska aristokratien blöder i fredstid uteslutande på den klassiska marken emellan Barriére de Passy och den lilla byn Boulogne.
I religiöst hänseende var ungefär förbistringen densamma, som i alla andra förhållanden. Ännu hade väl icke beundran för Napoleon hunnit den fanatiska höjd, som i sednare tider. Man ansåg honom ännu icke för Gud och icke hans Marskalkar för Apostlar. Man knäböjde icke vid det sedermera åt honom helgade kapellet i Invalid-kyrkan. Men efter revolutionens våldsamma kastningar, ehuru densamma till och med proklamerat ”ett högsta väsende” och Napoleon organiserat en ordentlig kult, var likväl förvirringen i de religiösa begreppen alltför stor, att klarhet och ordning derutinnan med ens skulle kunna pånyttfödas. Redan kokade i sinnena elementerna till de nya läror, St. Simonismen, Kommunismen, m. fl., som först i sednare tid fått namn och profeter. Otron, ett arf från det tidehvarf, som närmast föregick revolutionen, och aldeles icke, som man velat låta påskina, ett barn af densamma, gick ännu omkring
