126
En Aristokrat och hans bostad.
Hos åtskilliga Svenska herresäten har jag trott mig
finna ett bestämdt uttryck af melankoli. Det förefaller, som
sörjde de ett tidehvarf, då deras ställning var mera
lysande, än nu, då det feodala lifvet i sina mest brokiga
former rörde sig af och an på borggårdarne, då baner
fladdrade och plymer hviftade, då lansar brötos och
borgar stormades. Nu stå de grå murarne, vantrefna, midt
i ett tidehvarf, ifrigt sysselsatt att omkullkasta de
åsigter, hvilka just inom dessa murar väpnade sig och
stridde — åsigter, som ville af det förflutna skapa
rättigheter på framtiden, som yrkade, att fädrens förtjenster
borde vedergällas på barnen allt intill tredje och fjerde led,
men, som förgäto, att, enligt Skriftens egna ord, en
sådan arfsrätt endast eger rum för missgerningarne.
Sjelfva de gamla Svenska Riddarborgarnes byggnadssätt
innebär vanligen något dystert, något för själen
hopkrympande. De tvära vinklar murarne skära med hvarandra,
de smala, höga fönstren, det vanligen trånga
gårdsrummet, det ofta halfförfallna utseendet, bilda ett
sorgbundet, melankoliskt helt, för mången inbjudande till
drömmar om alltings förgängligbet, måhända äfven för någon
stolt, lefnadsfrisk natur till drömmar om de tider, då
trettioåra krigets stridsmän här glammade om sina
bragder, och, i vin, taget vid Neckar, ur pokaler tagna i
München eller Prag, drucko en skål till Guldkonungens
minne.
Ett intryck, likartadt med det vi här ofvan sökt beskrifva, ett slags intryck af beklämning och otrefnad, er-